Ska man skratta eller gråta över livet? Gråta, för att varenda jävel i den här världen är sjuka i huvudet? Eller skratta, för att man faktiskt kan hitta ljusglimtar då och då? Har tänkt mycket på vad min och din mening är.. Vad ska du bli? Vad ska jag bli? Eller är vi båda bara någon sorts utfyllnad som "högre uppsatta" kan driva till vansinne?

Man blir kastad hit och dit, fram och tillbaka. Både kroppsligt och psykiskt. Men. Hur ofta får man höra: Bra gjort! Eller: Vad glada vi är för att du ställer upp för oss!

Va?

Inte många gånger i livet. Vi går förbi varandra som om vi vore luft.

Jag är trasig. Och det är inte mitt fel.