Ska man skratta eller gråta över livet? Gråta, för att varenda jävel i den här världen är sjuka i huvudet? Eller skratta, för att man faktiskt kan hitta ljusglimtar då och då? Har tänkt mycket på vad min och din mening är.. Vad ska du bli? Vad ska jag bli? Eller är vi båda bara någon sorts utfyllnad som "högre uppsatta" kan driva till vansinne?

Man blir kastad hit och dit, fram och tillbaka. Både kroppsligt och psykiskt. Men. Hur ofta får man höra: Bra gjort! Eller: Vad glada vi är för att du ställer upp för oss!

Va?

Inte många gånger i livet. Vi går förbi varandra som om vi vore luft.

Jag är trasig. Och det är inte mitt fel.

Pulsen ökar, tankar snurrar, magen grinar. Gråten finns i halsen och huvudet kämpar för att hålla tillbaka.

Jag är älskad. Jag har fantastiska vänner och en helt underbar sambo.

Men jag är ensam.

Så fort jag inte är i sällskap av någon, börjar dessa känslor.

Jag är inte ensam. Egentligen.

Det här med att man gick från arbetslös med något ströjobb hit och dit, till att jobbar 12 dagar o vara ledig två. Jobba 12, ledig 2 osv. Det är fanimej svinjobbigt och påftestande fram tills det att lönen kommer.
Jag har haft tur faktiskt, som fick det här jobbet. Även hunddagiset. Men det var en himla omställning för mig...

Nu uppskattar man att sitta på soffan och glo. Eller att träffa vänner på en snabb fika. Mer orkar jag liksom inte. Men dem stunderna är faktisk de som gör att jag klarar att jobba såhär. Så tack??

Att vara tjej suger verkligen. För mig i alla fall. Igår mådde jag dåligt på jobbet. Illamående och kallsvettig for jag hem med eventuell kräksjuka i tankarna. Inte kunde jag äta och knappt röra mig. Hela kroppen värkte. Tillslut kräks jag inälvorna ur mig (långt ifrån, men just då kändes det så...). Likblek, frysande och svettig på samma gång känner jag av mensvärken. Idag är jag hemma på grund av igår. Hela förmiddagen har jag mått illa, inte kunnat äta och varit nära på att kräkas igen. Det brinner och spänner i min mage och min rygg. Jag kan verkligen inte förstå hur människor kan skratta åt dessa problem? Vi tjejer går igenom sånt här, vissa har värre än andra förstås, för att kunna föda barn. Vi måste vara hemma från arbete på grund av mensvärk/PMS, vi mår dåligt när vi är gravida osv osv. För att jag personligen ska kunna bli av med detta helvete så behöver jag köpa medicin för flera hundra kronor i månaden, vilket motsvarar ungefär dem pengarna jag tjänar in under en dag på mitt jobb. Det är 50/50 egentligen, MEN att jag måste BETALA för kunna må bra. Det är egentligen helt sjukt. Killar har inte mens eller något annat överlag som de behöver lida av och kosta pengar på varje månad som tjejer har. VARFÖR är inte preventivmedel och mensskydd gratis? Dessutom fick jag idag reda på att jag inte är utav intresse på ett jobb jag sökt för att jag är TJEJ och inte kille. Jämställd samhälle BLA BLA BLA!!!! Skitsnack.

Så, jag mår sämre än andra för att jag är tjej, jag fick inte ett jobb för att jag är tjej och är fattigare än andra för att jag är tjej.

Idioti. Vi lever i 2016 och samhället har inte gjort något åt detta än. Skandal om jag får bestämma.

"Livet" tar ut sin rätt på kropp och sinne. Psyket härjar och kroppen säger ifrån. Att tex kräkas magslem, skaka och svettas... Men juste, jag har ju inte ätit något sedan lunch igår... Bara mitt eget fel. Livet är hårdare för vissa. Jag kan inte påstå att jag har haft det lättare eller svårare än någon annan här i livet. Men jag kan faktiskt påstå att mitt psyke är inte som ditt psyke. Jag ältar och överanalyserar ALLT. Att någon flyttat på min stekpanna eller min favvomugg till något annat ställe ser i mitt huvud ut som att de vill få bort mig. Kasta ut mig. Är det så? Definitivt inte! Mitt psyke är svagt. Minsta lilla ser jag som ett hot. Det förstör så mycket, så vad ni än gör. Gör allt ni kan för att inte hamna i dessa tankar. Om ni har hamnat här, använd inte destruktivt beteende. Låt bli det. Ta hjälp istället! Det kan vara mer smärtsamt till en början, men i slutändan kommer du tacka dig själv.

Idag är en sådan dag jag känner mig som skräp. Skräp. Jag känner mig ovälkommen, oälskad och är inte nöjd över något. Men, jag är ju det? Jag har en fantastisk flickvän som uppskattar mig i ur och skur. Och lika fina vänner. Jag har ett (eller flera faktiskt) hem att komma hem till precis när jag vill. Vi har ett perfekt boende kommande framför oss, inom bara några veckor. Jag har jobb så jag klarar mig. Och en häst på ingång, i denna vecka till och med. Men ändå känner jag mig tom. Tom på motivation och glädje. Jag vill inte vilja längre, för allt jag lyckas åstadkomma är att bli besviken på mig själv. Ingenting av det här beror på någon annan. Inte just nu i alla fall. Det är mitt förbannade jävla huvud. Jag hatar det! Jag skulle liksom vilja springa ifrån mig själv. Nu. Så fort som möjligt.

Jag är inte den jag var för några år sedan. Jag mådde bättre då. Både fysiskt och psykiskt. Och skulle kunna göra mer än vad jag borde, för att hitta den jag var igen.

Men varför kan jag inte jobba på det utifrån den jag är idag? Jag har det ju så himla bra. Hur svårt kan det vara att bara kasta ut alla pissiga tankar i soptunnan? Skita ut det? Eller vad som helst! Jag vet inte, och jag är ännu påväg att lista ut det.

Och till sist... Jag uppskattar VERKLIGEN sambo, familj och vänner mer än vad jag visar.
Kärlek till er

God jul till er alla som följer mig. Ett speciellt stort och varmt GOD JUL till de som sitter ensamma. Jag har varit aningens dålig på det här med uppdatering på senaste... Är dock lite svårt att hitta på något när man är tom på idéer efter allt julstök.

Jag är nöjd med klapparna jag har köpt och jag är mer än nöjd över allt jag fick. Finaste päronen har jag. Fick så mycket mer än jag önskade mig och ALLT var verkligen bra. Hoppas att resterande fick en godkänd jul också.
I år var det lite annorlunda. Att vara med ens kärleks familj för första gången var trevligt! Men inte som vanligt... (där kommer mitt kontrollbehov in).

Lite julstök är det allt kvar... Mellandagsrea såklart! Och så är det nyår sen. O herregud. Mycket att planera nu. Men aja, snart börjar man jobba igen och får till alla vardagsrutiner igen.

I januari kommer jag få min allra första HELA lön. Känns enormt. Plus att jag kommer få hel lön i februari också! Fyfan va gött känner jag mest. Och så kommer 2 unghästar hem för utbildning. (Får betalt för det med) så just nu har jag heltidsjobb på skola 7-14 ungefär. Varannan helg på hunddagis och två hästar? Haha, vad händer ens. Jaja. Se glad och fortsätt jobba bara. Intalar jag mig. Men... Efter att man jobbat 12 dagar helt och hållet i streck... Är man kanska så jävla slutkörd. Och de händer i alla fall en gång varje månad nu.

Och så är julen snart här.. Min första jul någon annanstans än bara hos mamma. Får se hur det slutar! Jag hoppas på bra.

God jul då!