Pulsen ökar, tankar snurrar, magen grinar. Gråten finns i halsen och huvudet kämpar för att hålla tillbaka.

Jag är älskad. Jag har fantastiska vänner och en helt underbar sambo.

Men jag är ensam.

Så fort jag inte är i sällskap av någon, börjar dessa känslor.

Jag är inte ensam. Egentligen.

Det här med att man gick från arbetslös med något ströjobb hit och dit, till att jobbar 12 dagar o vara ledig två. Jobba 12, ledig 2 osv. Det är fanimej svinjobbigt och påftestande fram tills det att lönen kommer.
Jag har haft tur faktiskt, som fick det här jobbet. Även hunddagiset. Men det var en himla omställning för mig...

Nu uppskattar man att sitta på soffan och glo. Eller att träffa vänner på en snabb fika. Mer orkar jag liksom inte. Men dem stunderna är faktisk de som gör att jag klarar att jobba såhär. Så tack??